Jag vill, jag kan... eller?
Mina fysiska utmaningar med armhävningar och vardagsmotion fortsätter. Tidigare i veckan försökte jag göra en armhävning på golvet, men när jag stod i position och skulle sänka ner mig stelnade armarna. Jag fick känslan av att jag saknade kontroll över min kropp. Jag gav upp och satte mig på soffan. Tårarna föll längs med kinderna. Det kändes som att känslan hindrade mig ifrån att prestera 100%. Är känslor starkare än ens vilja? Känslan av hopplöshet överväldigade mig. Jag kände mig klen och värdelös. Vad gjorde jag för fel? Det är jag som vill kunna göra armhävningar. Det är jag som har satt det som ett mål. Varför stelnade mina armar? När jag hade lugnat ner mig utförde jag 7 armhävningar mot köksbänken. J och Natalia tröstade och påminde mig om att min kropp inte är van vid den rörelsen. Att jag är för hård mot mig själv. Ordspråket "Rom byggdes inte på en dag." brukar Natalia säga till mig. Det låter logiskt för mig när jag hör det, men vid träningen är det som bortglömt.
I några dagar har jag reflekterat kring händelsen. De negativa tankar som upprepas i huvudet kommer ifrån mina tidigare erfarenheter av att prestera i någon form av fysisk utmaning. Fram till högstadiet var jag en så kallad "tjockis" (negativt laddat). Tyvärr fick jag höra det i olika former både från min primär- och sekundärgrupp. På idrotten i skolan skulle jag som elev prestera för att bli godkänd. Föreställ er en överviktig flicka som hade hemska tankar om sin kropp. En flicka som kalldes för "köttbullen" av andra elever. Den flickan skulle göra sittups och armhävningar tillsammans med elever som retade henne. Hon misslyckades med armhävningar. Hon hörde de andra eleverna fnissa och kunde lätt lista ut vad de tänkte, "Köttbullen är för tjock".
Odrottsläraren försöker peppa henne med "Kom igen! Bättre kan du! Ta i med magen!". Läraren inser tyvärr inte att flickan bara kände sig mer utsatt av gesten. Den flickan var jag, vilket nästan känns lite uppenbart. Ni ska veta att det gör ont i själen att skriva detta. Det känns än idag och detta är inget jag pratar om i vardagen. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och trösta mitt yngre jag. Berätta att jag är fin som jag var. Jag fick höra att jag inte skulle äta det och det. Det var dock sällan jag fick höra att jag skulle röra mer på mig, därför att jag gick till exempel på fotboll, simning, jujutsu och ridning.