Anmält mig till en gitarrkurs.
Min mamma uppmuntrade mig och lånade ut sin bredhalsade gitarr. Halsen på gitarren var så bred att jag i vuxen ålder fortfarande har svårt att få till ackorden på den. Lilla 9-10 åriga Nelly kämpade och sträckte på sig när visan "Lunka på." blev igenkännande. Sån lycka. I början fick mamma agera som en bekräftande publik för mitt gitarrspelande, men desto svårare låtar jag spelade desto mer drog artisten i mig tillbaka. Analytiskt tror jag att min negativa självkänsla tog över spelandet. På den tiden hade jag inte tillgång till videon på andra gitarrister som vänligen visade upp ackorden. Jag tror att jag saknar grunderna till gitarren och att läsa av noter. Jag använde mammas gitarrbok ifrån tiden när hon var ett barn. Tyvärr har kunskapen försvunnit med tiden, då min mamma inte spelade gitarr. Jag har inget minne av att min mamma har spelat gitarr, men jag minns flertal stunder av när hon sjöng för mig och min storebror. Hennes sångröst gav en känsla av trygghet.
I min uppväxt spelade jag piano hos min pappa och gitarr hos min mamma. Fördelen med att spela gitarr än att spela piano är att gitarren är betydligt lättare att ta med sig. Det är min bonusmammas piano och hon kan spela bra. Hennes arbete gjorde dock att det blev ett handfull korta tillfällen hon kunde hjälpa mig. Jag var envis och försökte gång på gång. Jag fick ett keybord för att kunna spela inne på mitt rum, men det hjälpte inte mig kunskapsmässigt. Jag behövde en lärare, en mentor som kunde visa vägen. Likt gitarrspelandet tog det stopp i kunskapssökandet. Ackorderna blev svårare och även musiken. Det blev tröttsamt att spela samma sånger om och om igen. Mina föräldrar uppmuntrade mig, men fick inte höra mig spela. J har hört mig spela och en gång var det med meningen, men annars får han inte heller höra. Jag känner att jag är glad över det lilla jag kan och är rädd för att bli kritiserad. Får människor veta att man spelar gitarr så blir det lite som en förväntning att man kan spela låtar flytande. Likt en trubadur vid en lägereld. Jag önskar att jag kunde, men tyvärr är det inte så.
Mina gitarrkunskaper har hjälpt mig på musiklektionerna i högstadiet. Det kom fram till den punkten att min musiklärare inte kunde hjälpa mig utvecklas mer. Jag fick tillfällen att spela piano, men det var samma där. Mina klasskamrater hade inte samma kunskapsnivå som jag inom gitarr och piano. Jag fick söka efter kunskap på musiksalens enda stationära dator. Lite utveckling skedde, men min lärare kunde inte stödja mig i den lärandeprocessen. För att ha något att göra hjälpte jag en klasskamrat att lära sig spela "Gå och fiska" - Per Gessle på gitarr. 3 ackorder behövde klasskamraten lära sig att skifta emellan. Det gick bra och hon blev godkänd. Jag fick beröm av musikläraren och ett bra betyg, men jag fick inte den kunskapen jag sökte. Att skaffa sig efarenhet är alltid bra, så för det är jag tacksam.
Igår klockan 09:15 anmälde jag mig till en gitarrkurs som består av 8 lektioner. Kursen börjar den 17 februari och då kommer jag minsann stå redo med gitarren. Jag valde medvetet en nybörjarkurs, därför att jag tror att det bästa för mig är att komma dit med en "tömd" hjärna. Grunderna är som i allt annat väldigt viktig kunskap. Jag känner mig nervös och förväntansfull. Mest förväntansfull.
Tack för att du läste! 🙌