Gårdagen var en hemsk dag. Jag grät och visste inte varför. Jag skrev på ett skolarbete och grät. Det var som en dimma i huvudet som gjorde att jag grät ännu mer. Oförståelse till vad som orsakade mitt mående gjorde mig förtvivlad. Jag pratade med J som är hemma med en febrig L och han tröstade mig med sin famn. Jag ville bara sluta gråta och vara ledsen. Jag satt med 1000 bitar pusslet som jag redan har slutfört en gång. Det kändes som ett bakslag. Pusslet har inte varit framme sedan hemkomsten från psykiatrin. Enligt mina läkare räknas min vistelse där fortfarande som ett nyligen skeende. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Vart ska jag vara i mitt mående för att försäkra mig om att det går åt rätt håll?
I två veckor har jag varit redo för att kasta in handduken med skolan. Det känns överväldigande och som att skolan inte är anpassad för mig och depressionen. Min hjärna hänger inte med och det ger enbart näring till min ångest. Jag vill så otroligt gärna klara av detta.
Kvällen avslutades med träning på gymmet. Det var skönt att få ut lite av sin frustration där.
Tack för att du läste! 🙌