I måndags började den femte av sjätte terminen. Min examen ligger bara runt hörnet om stigen dit håller sig rak. I måndags var det kursintroduktion i en timme. Under den timmen kändes det som att jag hade "slängt mig under en buss". Jag totalt vägrade gråta inför klassen och läraren och lyckades hålla tillbaka tårarna. Jag var mest ledsen över att min koncentration och minne var som bortblåst. Det kändes hopplöst. Innan terminen började föreslog min läkare inom psykiatrin att jag skulle studera 50%, vilket jag inte ville och därmed valde jag att testa 100%. Jag kontaktade studievägledaren för att ta reda vilka studiealternativ som kan passa mig. Vi kom fram till att 100% är ohanterbart för mig pga mitt psykiska mående. Jag kände hur hela kroppen blev tung. Några tårar rann längs med kinderna. Att inse och att framför allt erkänna detta för mig själv kändes hemskt. Jag kan inte beskriva känslan bättre. Jag kände och känner mig fortfarande misslyckad. Det fick mig att ifrågasätta mig själv över vad jag egentligen har gjort under min sjukskrivning. Kampen under sjukskrivning om att förbättra min psykiska hälsa har misslyckats, enligt mig. Jag är hård mot mig själv, har jag hört haha, men jag vill gärna se slutet av tunneln. Det är jobbigt att kämpa och inte veta hur långt jag har kommit eller hur långt kvar jag har tills att jag mår bra.
Jag vet inte hur det kommer att sluta med mina studier. Imorgon ska jag träffa min läkare för att prata om studierna och om mitt mående.
Tack för att du läste! 🙌
Du är en fantastisk kämpe Nelly . Det blir säkert bra , men det tar tid . Så bra du formulerar dina känslor . Kram