Femtio procent.

Igår var jag på höstens första examinerande seminarium. Inför seminariet fick vi i klassen läsanvisningar och frågeställningar som skulle besvaras. Det var en bok och fyra artiklar. Det kanske inte låter så mycket, men för mig med dålig koncentration var det lite väl för mycket. Min stratergi var att först läsa ur boken för att svara på så många frågeställningar som möjligt. Boken kändes mer viktig än artiklar (ej vetenskapliga). Jag gav mig på boken några dagar innan seminariet för att få gott om tid med att förstå bokens innehåll. Det slutade med att jag läste ungefär 2 sidor och sen var jag helt utmattad. Jag hade funnit lite svar på 3 av 10 frågeställningar. Plötsligt var det dags för det examinerande seminariet. Jag försökte intala mig själv att några i både min förra och min nya klass struntar i att läsa och blir godkända ändå, så varför skulle inte jag bli godkänd. Det är egentligen dumt att jag ens kunde tänka så, men jag kände mig desperat. Jag orkade inte bli upptäckt med att jag för en gångs skull inte hade läst allt som stod enligt anvisningarna. Det hade varit så typiskt om jag skulle bli upptäckt, speciellt eftersom det var första gången. Jag kände mig lite kriminell, vilket får mig idag att förstå att jag är en så kallad "duktig elev". Den duktiga och sönderstressade eleven som bara vill göra rätt. Eleven som har svårt att hantera ett nederlag. Jag är den eleven som lärare uppskattar och knappt märker av eftersom jag tar mitt ansvar och ber sällan om hjälp.

Nu kanske vissa av er tänker "wow." i ren ironi eller för att ni blev imponerade. Det är ju bra att vara en duktig elev. Om det inte framkom i min text så vill jag tydliggöra att det inte enbart är bra att vara duktig. Jag vågar inte göra fel, vilket man ska våga. Det är viktigt att våga göra fel för sin kognitiva utveckling och för sin självkänsla. Jag behöver få ett underkänt betyg någon gång bara för att få känna att det inte var världens undergång. 

På seminariet gjorde jag mitt bästa med att delta och det gick hyfsat bra. Jag förstår dock inte hur någon orkar komma oförberedd på ett examinerande seminarium. Efter seminariet skulle vi alla enskilt skriva en reflektion med koppling till litteraturen. Jag fick ångest. Det innebar att jag måste leta efter något att skriva om. Jag åkte hem och somnade direkt av utmattning. Kl.14 var det dags för mig, J och L att gå på möte med min studievägledare på högskolan. Min läkare anser att jag behöver gå ner till 50% om det var möjligt inom min utbildning. Studievägledaren hade pratat med personen som är programansvarig och kom med ett förslag på mötet över hur mina studier kunde  bli upplagda. Sagt och gjort så var mötet över och jag blev sjukskriven 50%. Jag minns inte mycket av mötet som bara tog en halvtimme. Jag tror att min hjärna blockerade allt för att skydda mig. 

Det var tur att J följde med mig dit. L fick också följa med, men det gick bra trots att han inte ville vara stilla.

Nu är jag helt slut i huvudet och ska försöka få mig till att gå en runda. Det är svårt att övertala sin egna hjärna till att utföra något när den bara vill sova.

Tack för att du läste! 🙌
Allmänt | #Studievägledaren, #anpassadestudier, #högskoleutbildning, #psykiskohälsa, #studieteknik | |
Upp