nellyran.blogg.se - Våga prata om psykisk ohälsa.

Våga prata om psykisk ohälsa.

Det är väldigt få av mina vänner som någon gång har sett mig ledsen. Egentligen skulle flera sett mig ledsen, men jag trycker bort mina känslor tills att "kusten är klar". Igår var jag väldigt deprimerad tänkte skriva lite här på bloggen för att ventilera och anteckna mina tankar. Jag hade tyvärr inte orken att skriva. J kom hem tidigare igår, vilket var tur. Han hjälpte mig att hämta ut paket och medicin. Utan honom hade jag inte hämtat ut min medicin eller paketet. Det är illa att jag behöver må i alla fall okej för att orka hämta ut mina mediciner som ska hjälpa mig. Det är en ond cirkel. Det som är jobbigt på apoteket är att jag har en lång medicinlista. Det är alltid något personalen frågar om eller så saknas något. Det kommer få frågor men för mig när jag mår dåligt så kunde de lika gärna ställt tusen frågor. Det känns lika jobbigt. J höll om mig och jag fokuserade på att vara kvar i hans famn. Min instinkt var att fly från apoteket, men J fick mig att vara kvar. Jag önskar att alla hade en lika stöttande partner. Efter apoteket så hämtade vi L från förskolan. Jag är så tacksam att L inte behöver se mig så ledsen. Genom att få jobbiga saker gjorda med J som stöd så tillåter jag mig vara ledsen och få ut det mesta av mina känslor. Sedan är jag redo att hålla tillbaka tårarna, vilket är ganska enkelt eftersom L sprider sån glädje (inte alltid ska jag poängtera!).

Idag känner jag mig bara ledsen i hela kroppen. Mina tankar är tomma och diffusa med negativitet. Nedvärderande tankar om mig själv som ger mig känslan av hopplöshet. J arbetar och vi behöver hans inkomst för att slippa ekonomiska kriser. Jag känner att det sista jag vill är att ringa hem honom. Ska jag åka in till akutpsykiatrin? Nej, det orkar jag varken fysiskt eller psykiskt. Det känns som att mitt hjärta stannar av och jag blir uppäten av mina egna tankar. Jag är arg på mig själv att jag är ledsen. Jag tror att de personer som olyckligt nog har gått igenom eller går igenom en depression vet vad jag talar om. Jag skäms över att jag mår dåligt.

Ska jag kontakta mina föräldrar och familj? Nej, det vill jag inte. Jag vill inte ösa mina känslor över dem och skapa en oro. Helt ärligt så tror jag inte att någon berättar allt för sina föräldrar eller familj. Det är som ett osynligt filter som stoppar mig.

Ska jag kontakta mina vänner? Nja... Det är knappt att jag vill det. Mina närmsta vänner har tyvärr fått uppleva förluster av personer som står dem nära och jag vill inte trigga deras känslor. Skulle jag kunna ta livet av mig? Ärligt talat så vet jag inte svaret själv. I medvetet tillstånd hade jag inte kunnat göra det. Jag vill finnas kvar framför allt för min son och jag vill bli gammal med J. Jag tror dock att många tänker liknande, men tillslut pushas man över kanten och orkar inte mer. Omedvetet och uppslukad i alla känslor kan vad som helst hända. Det skrämmer mig. Jag är rädd för att hamna i den situationen.

Det är hemskt att allt fler i dagens samhälle får uppleva förluster av nära och kära på grund av psykisk ohälsa. Mina närmsta vänner ser jag som en del i min familj. Jag vill inte berätta om mina tankar och göra dem oroliga. Idag hade jag bara velat ventilera mig, men då kanske hen som lyssnar tror att jag ska ta livet av mig. Det kan skapa en onödig oro och tortyr för personen. Jag vill inte vara den som tar upp trauma.

Min kurator har jag tid hos i slutet av månaden. Det känns som en evighet. Oftast pratar vi över tiden eftersom det är så mycket att prata om. 45 minuter är inte tillräckligt.

Stackars Tyke (min hund) får stå ut med min sångröst och hög musik. Queen, Shinedown, Hollywood Undead, Starset och mycket mer spelas idag för att blockera mina tankar.

Nu ska sångfågeln fortsätta skrika som en skata i ton med musiken. Det blev inte ett positivt inlägg, men jag anser att det är viktigt att även skriva hur de dåliga dagarna kan se ut. Psykisk ohälsa är ett helvete och därför är det viktigt att uppmärksamma det.

Tack för att du läste! 🙌